Ho Chi Minh har vart bättre än vad jag trodde, organiserat kaos som verkligen faschinerar en. Jag förstår inte hur allt går ihop, hur dom klarar av att leva så hetsigt och med så mycket folk runomkring sig. Jag skulle bli tokig, 4 dagar är nästan nog. Men jag rekomenderar det verkligen, allt finns som man vill se och behöver. Galen trafik, tusentals moppar, rishattar, stora marknader, billigt boende, god mat, allt! I det stora hela har allt vart jättebra, förutom en grej. Det absolut mest negativa med staden, fattigdomen. Detta året släppte staten ut 2000 fångar ifrån fängelset, drogmissbrukande och hemlösa kriminella. Detta har resulterat i otroligt mycket mer brott och framförallt stölder enligt vår hotellägare (som regelbundet vart på polisstationen med turister det senaste året). Jag och Alannah fick tyvärr ta del av det. För några dagar sen påväg hem till hotellet, efter att ha haft en jävligt bra dag på marknaden, fick två  små vietnames***** för sig att Alannahs väska var deras väska. Vi korsade gatan när två killar gasar emot oss. Min första tanke var att skynda mig över vägen för att inte bli påkörd, fastän killarna körde mot rött. Jag kollade bakåt för att se om hon hängde på men såg henne inte. Jag vände mig åt andra hållet och ser då henne liggandes på gatan, skrikandes och chockad efter att precis blivit dragen ner i marken. Hon hade en liten handväska (kamera, telefon, viktiga kvitton, deras enda kreditkort, pengar) över axeln som hon desvärre inte dratt över huvudet, dom såg sin chans och satsa allt. När dom tog väskan höll hon kvar i bandet allt vad hon hade, dom släppte givetvis inte och all kraft från moppen gjorde att hon drogs ner i marken och skrapa upp arm, lår och rygg. Allting gick så fruktansvärt fort och jag hann inte reagera. När jag vände mig om hade dom redan tagit väskan och dratt iväg i 200 km/h in i moppehavet. Där stog vi, mitt i gatan helt ensamma. Jag har aldrig kännt mig så ensam i hela mitt liv som jag gjorde just då. Ingen gjorde någonting först, alla stog och kolla på oss. Jag har aldrig vart med om något så hemskt förut, hela situationen gjorde mig riktigt rädd om jag ska vara ärlig. Fastän det inte hände mig något, jag fick inget slulet, jag låg inte nermosad i marken, så fick jag en sån jävla chock. Så fort jag korsa gatan efter det känndes det som att någon skulle dra ner mig i marken och sno det jag hade på mig. Tillslut efter att ha stått vid sidan av vägen ett tag kom det fram en man som hjälpte oss till polisstationen så vi fick anmäla vad som hade hänt. Det fanns inte så mycket att säga som själva gärningsmännen, alla har stora munnskydd och sitter två på en moped så slaget var förlorat. Det positiva är att tillslut kommer karman ge igen, och förhoppningsvis riktigt illa. Det värsta nu efter har vart hur polisarbetet här fungerat. Det är rövdåligt rent ut sagt! Nu 3 dagar efter har hon fått pappret. Vi har vart på stationen minst 5 gånger och frågat om någon kan stämpla pappret men nej, "kom tillbaka imorgon, vi har mycket att göra" säger en av de 10 polismännen som sitter på stolarna och petar i örat. I morses när vi sa att vi skulle åka iväg satte dom igång, vi bokstavligt talat räkna ner sekunderna innan vi var tvugna att åka. Men nu är vi båda/alla okej, det var inte mer än så liksom. Alannahs små skrubbsår läker bra och nu är vi i Phu Quoc där problem inte existerar. Det är vad vi inbillar oss sjävla iallafall, än så länge ser det bra ut. Vi är återigen i paradiset och har sand mellan tårna. Nästa ställe att besöka är Hanoi, då är vi redo att möta tjuvarna igen. Har införskaffat mig en fin mashete som jag har i bakfickan ifall någon stör min ro. Nu ska vi runda av dagen här, jag skriver lite mer imorgon om jag kommer på något. Jag skrev typ en hel A4 förut men det försvann när jag skulle publicera det. Jävla ***dator, den ska alltid krångla när man minst behöver det. Bilderna kommer imorgon också!