Vi börjar med sovplatsen i Bangkok och avslutar med härliga strandbilder från paradiset!

Nu har vi lämnat Koh Chang och befinner oss på UNDERBARA Koh Lipe!! Dom två senaste dagarna har vart riktigt jobbig faktiskt med taxi, färja, buss och flyg fram och tillbaka. Har tagit evigheter att försöka pussla ihop resan ner till Koh lipe men nu är vi äntligen framme efter 72 timmars lidande.. Kan säga till er som ska hit att det verkligen behövs planeras MINST en månad innan om man vill slippa pussla som vi har gjort. Hela resevägen är så konstigt upplagd att det nästan inte går att åka från Bangkok till Koh Lipe på en dag. Problemet är inte tiden, det är upplägget av flygen, bussarna och färjan. Visserligen går det kanske 20 flyg/dag till både Trang, Hat Yai och Phuket som alla ligger nära Koh Lipe, men att hitta sin väg därifrån fram till piren är nästan omöjlig om man vill hinna med sista färjan. Dom tidigaste flygen är oftast mycket dyrare & fullbokade, och sista färjan över till koh Lipe går 14.00. Det går inte att tajma OM man nu inte bokar i förtid (mer än 3 dagar innan som vi nu förstått). Det som gjorde det extra krångligt för oss var att vi inte var i Bangkok den dagen vi ville till Koh Lipe, utan på Koh Chang. Den tur&retur biljetten vi köpte när vi åkte ner till Koh Chang menade på att vi bara behövde ringa 2 dagar innan vi ville bli hämtade och att vi hade 3 tider att välja mellan, detta stämde inte. Vi ringde två dagar innan och fick förklarat för oss att det var fullbokat alla morgontider och att den enda tillänglig var ”Koh Chang 13.30 > framme i Bangkok 19.30”, vilket för oss innebar att vi var tvungna att stanna i Bangkok över natten. Mardrömsscenariot! Kan säga att Bangkoks flygplats inte är den bästa flygplatsen att sova på, det fanns inga lyxiga relax-avdelningar som i Seoul. I Bangkok erbjuds kalla golvplattor och stålstolar samt en jävligt irriterande AC som sprutar ut minusgrader hela natten!  Men vi överlevde gott folk, nu sitter vi bortskämda ungdomar i paradiset Koh lipe och njuter av värmen igen. Alla problem är som bortblåsta och livet är på topp. Idag kom vi hit mycket tidigare än vad vi trodde så vi har lyckligtvis hunnit med att njuta av den underbara naturen innan solen gick ner. Nu är vi verkligen i paradiset, Koh lipe är den absolut vackraste platsen vi någonsin sett med alla kritvita långa stränder och det kristallblåa vattnet! Hade vi vetat detta innan hade vi genast bytt bort en vecka på ex. Phu Quoc och stannat här längre. Men nu har vi inget sådant alternativ, vi har 8 dagar här och dom ska vi njuta av för fullt! Tog lite bilder förut men internet är för segt för att lägga ut dom nu så det kommer imorgon! Nu ska vi äntligen lägga oss i våra mjuka sängar och sova igen alla förlorade timmar från Bangkoks flygplats. Vi hörs imorgon kära familj och vänner, god natt!

Sist men inte minst min nya supersnygga klänning!!

Igår bockade vi av ett utav våra "måsten i vietnam", nämligen köra moppe! Det måste man absolut göra om man får chansen att åka där det inte finns mycket trafik. Phu Quoc är idealiskt för detta..! Syftet med vår lilla moppetur var att utforska den sydöstra sidan av ön, närmare bestämt Bai Sao, och leta efter boende (vi bor strax under Doung Dong). Bai Sao Beach är enligt befolkningen den vackraste platsen på ön och det är dit alla vietnamesiska bröllopspar och européer åker för att semestra. Att det är vacker håller jag med om, men det var inte mycket att skryta med för oss som vart i vackra fiji. Hur som helst var det värt att besöka, vi kommer inte bo där med tanke på priserna men vi kommer definitivt ta en dagstur dit igen. Bara mopperesan dit är värt det, ca 45 min enkel väg på en skruttig moppe. Grymmmt! Idag har hela gruppen utom jag legat och göttat sig på stranden. Jag har lite feber så jag har spenderat hela dagen i sängen med ett pringelsrör i ena handen och en fjärrkontroll i andra. Så jävla tråkigt att missa en dag som denna när havet är helt spegelblankt och det är klarblå himmel, men alla dagar kan inte vara bra dagar. Hellre vara sjuk när det inte händer något än att det händer något och man är sjuk.... He he he.

'

Ho Chi Minh har vart bättre än vad jag trodde, organiserat kaos som verkligen faschinerar en. Jag förstår inte hur allt går ihop, hur dom klarar av att leva så hetsigt och med så mycket folk runomkring sig. Jag skulle bli tokig, 4 dagar är nästan nog. Men jag rekomenderar det verkligen, allt finns som man vill se och behöver. Galen trafik, tusentals moppar, rishattar, stora marknader, billigt boende, god mat, allt! I det stora hela har allt vart jättebra, förutom en grej. Det absolut mest negativa med staden, fattigdomen. Detta året släppte staten ut 2000 fångar ifrån fängelset, drogmissbrukande och hemlösa kriminella. Detta har resulterat i otroligt mycket mer brott och framförallt stölder enligt vår hotellägare (som regelbundet vart på polisstationen med turister det senaste året). Jag och Alannah fick tyvärr ta del av det. För några dagar sen påväg hem till hotellet, efter att ha haft en jävligt bra dag på marknaden, fick två  små vietnames***** för sig att Alannahs väska var deras väska. Vi korsade gatan när två killar gasar emot oss. Min första tanke var att skynda mig över vägen för att inte bli påkörd, fastän killarna körde mot rött. Jag kollade bakåt för att se om hon hängde på men såg henne inte. Jag vände mig åt andra hållet och ser då henne liggandes på gatan, skrikandes och chockad efter att precis blivit dragen ner i marken. Hon hade en liten handväska (kamera, telefon, viktiga kvitton, deras enda kreditkort, pengar) över axeln som hon desvärre inte dratt över huvudet, dom såg sin chans och satsa allt. När dom tog väskan höll hon kvar i bandet allt vad hon hade, dom släppte givetvis inte och all kraft från moppen gjorde att hon drogs ner i marken och skrapa upp arm, lår och rygg. Allting gick så fruktansvärt fort och jag hann inte reagera. När jag vände mig om hade dom redan tagit väskan och dratt iväg i 200 km/h in i moppehavet. Där stog vi, mitt i gatan helt ensamma. Jag har aldrig kännt mig så ensam i hela mitt liv som jag gjorde just då. Ingen gjorde någonting först, alla stog och kolla på oss. Jag har aldrig vart med om något så hemskt förut, hela situationen gjorde mig riktigt rädd om jag ska vara ärlig. Fastän det inte hände mig något, jag fick inget slulet, jag låg inte nermosad i marken, så fick jag en sån jävla chock. Så fort jag korsa gatan efter det känndes det som att någon skulle dra ner mig i marken och sno det jag hade på mig. Tillslut efter att ha stått vid sidan av vägen ett tag kom det fram en man som hjälpte oss till polisstationen så vi fick anmäla vad som hade hänt. Det fanns inte så mycket att säga som själva gärningsmännen, alla har stora munnskydd och sitter två på en moped så slaget var förlorat. Det positiva är att tillslut kommer karman ge igen, och förhoppningsvis riktigt illa. Det värsta nu efter har vart hur polisarbetet här fungerat. Det är rövdåligt rent ut sagt! Nu 3 dagar efter har hon fått pappret. Vi har vart på stationen minst 5 gånger och frågat om någon kan stämpla pappret men nej, "kom tillbaka imorgon, vi har mycket att göra" säger en av de 10 polismännen som sitter på stolarna och petar i örat. I morses när vi sa att vi skulle åka iväg satte dom igång, vi bokstavligt talat räkna ner sekunderna innan vi var tvugna att åka. Men nu är vi båda/alla okej, det var inte mer än så liksom. Alannahs små skrubbsår läker bra och nu är vi i Phu Quoc där problem inte existerar. Det är vad vi inbillar oss sjävla iallafall, än så länge ser det bra ut. Vi är återigen i paradiset och har sand mellan tårna. Nästa ställe att besöka är Hanoi, då är vi redo att möta tjuvarna igen. Har införskaffat mig en fin mashete som jag har i bakfickan ifall någon stör min ro. Nu ska vi runda av dagen här, jag skriver lite mer imorgon om jag kommer på något. Jag skrev typ en hel A4 förut men det försvann när jag skulle publicera det. Jävla ***dator, den ska alltid krångla när man minst behöver det. Bilderna kommer imorgon också!

Fortsättning från Fiji… Som jag berättat innan så gick vi till postkontoret under kvällen i Nadi och mötte en securityvakt. Han snacka hela tiden om hur mycket pengar det kostar att hyra hus/land, hur lite han tjäna och att hans dotter ville gå i skolan. Vi förstog med en gång att han ville ha pengar men gick snabbt därifrån innan han hann fråga. Morgonen efter, den dagen vi flög till Seoul, gick vi upp tidigt för att hinna med den lokala bussen kl 7 till flygplatsen. För att komma till busstationen måste man gå förbi postkontoret och vem står inte där utanför och hänger, jo securityvakten. Hans skift var 19-07 och vi lyckades gå förbi precis innan han sluta. Anton stanna och var trevlig medans jag stressat gick vidare. Mannen fortsatte konversationen om hur fattigt liv han hade och frågade han om anton hade några pengar. Anton sa givetvis att han inte hade några och fortsatte till bussen. Där trodde vi att det var över! Väl på bussen i väntan på att den skulle åka iväg ser jag hans ansikte bland folkmassan, i civilkläder. Han hann precis hoppa på bussen innan den åkte iväg. Sen åkte han med oss hela vägen till flygplatsen, frågade hela tiden om han skulle hjälpa oss med väskorna och ställde sig och vänta på oss medans vi checka in våra väskor. Eftersom vi kom fram tidigt till flygplatsen fick vi stå och vänta tills incheckningen öppna och han stog ta mig fan kvar hela tiden och vänta. Då tyckte vi båda att det var lite obehagligt. Efter det var klart gick vi en omväg bort till restaurangerna för att skaka av oss honom. Vi satte oss på ett café en bit bort och trodde att han gått, men icke, ca 50 meter bort stog han och stirra på oss. Eftersom han var hyfsat trevlig och inte gick och drog i oss så ignorera vi honom istället för att säga till. Tillslut våga han komma fram till oss en sista gång men frågade aldrig om pengar. Han sa bara att han var tvungen att gå nu och att vi skulle ha ett bra liv typ. Tror han ville få oss att känna att han hjälpt oss på något sätt och att vi på så vis skulle ge honom pengar. Men nej, vi sa hejdå och ingenting mer. Sen log han och drog. Konstigt avsked av fiji, som tur är finns det inte mycket mer att klaga på än det.