Hej igen efter några dagars frånvaro! Anledningen till att vi inte har kunnat uppdatera är för att vi har spenderat
dom senaste dagarna på sjukhus och halvdöda i sängen.... Här har vi ingen semester inte. Här vilar vi inte. Här
njuter vi inte. Den där hemska förbannelsen som legat över oss resan igenom slog till nu igen i lördags. Vi satt inne på rummet, klara för att gå och käka när anton kände sig lite illamående och hängig. Tog inte lång tid innan det (VARNAR ÄCKELMAGADE HÄR.............) forsade ur honom, ur båda ändar. Jag har aldrig hört någon kärkas så våldsamt i hela mitt liv. Det var fruktansvärt. Jag blev såklart skiträdd och gick efter en stund till en klinik och rådfråga om hur jag skulle göra. Hon tyckte vi skulle komma tillbaka om 30 min ifall det inte hade slutat men jag hann knappt innanför hotelldörren igen innan jag förstog att det redan var dags att packa och gå. I nästan 2 timmar hade helvetet hållt på då. Väl på kliniken var det raka vägen in på britsen för dropp och mediciner. Han var så uttorkad och hade så lågt blodtryck att hans kropp hamnat i chock.. Sköterskan kollade på mig och sa att det var ett väldigt bra beslut att vi kom in med en gång.... Fy!! Men lyckligtvis efter 7 timmars slit,1.5 liter dropp, massa mediciner och sprutor, lugnade kroppen ner sig och kräkningarna slutade. Jag var nästan helt säker på att det skulle bli flygbiljetten hem men tack o lov "kom han tillbaka". När behandlingen var klar och vi skulle gå hem för att vila tog allt en ny vänding och helvetet började igen, denna gången var det min tur. Jag kände mig dock starkare än vad Anton gjorde och trodde att det bara berodde på stressen och oron så vi gick tillbaka till hotellet. Tyvärr slutade det inte där utan jag kräktes hela natten och morgonen så vi gick tillbaka till kliniken och så började hela tjolahejsan igen. Jag hade precis som Anton väldigt lågt bloodtryck och var kraftigt uttorkad så det blev dropp och mediciner även för mig. 2 l dropp, 24 tabletter och 4 sprutor senare kunde vi äntligen lämna kliniken efter att ha vart där heeeeela dagen och heeeeela kvällen innan.

 

 

Fy fan säger jag bara, vilket jävla helvete vi har haft det. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv! Nu, 3 dagar senare mår vi fortfarande inte helt 100. Anton ligger en dag före mig så han mår tack o lov lite bättre men jag har haft fruktansvärt huvudvärk nu efteråt. Att det har vart strålande sol har inte fått mig att må bättre heller. Dels för att värmen suger ut all energi ur kroppen och för att jag missar semesterns sista soltimmar.... Men vi ska väl inte klaga allt för mycket? Det får vi skit för varje gång. "Vi har det ju så göttigt".... "vi överlevde ju iallafall".... "en livserfarenhet"... "en spännande historia från resan"... "vi kan skratta åt det efteråt". Är så trött på att höra dom kommentarerna! Även om ni menar gott. Jag vill inte behöva berätta om all skit vi har vart med om fastän jag vet att det är just det vi kommer prata om, för det har ju vart en sån stor del av resan. Jag önskar att inget utav det vi vart med om hade hänt, jag skiter i att vi har fått "nått kul att skratta åt efteråt" eller "nya livserfaranheter", jag ville ha en spännande och härlig resa med lite bekymmer på vägen, ni vet lite flygförseningar och borttappadde flipflops, men inte lägga en massa pengar på sån skit som vart nu. Just nu är jag väl jävligt bitter också. När det kommer till kritan kan man väl räkna all skit på en hand, men just nu ser jag det inte så. För nu sitter jag inomhus och svettas som en gris samtidigt som solen skiner utanför och bara väntar på att få smeka min numera bleka svennebanan kropp, mitt huvud värker och hela Phi Phi luktar bajs. Nä jag är inte bitter. Men det är väl så som jag sagt tidigare. Det spelar ingen roll vart i världen man är sjuk, det är lika förjävligt och pissigt överallt.

 

 

SÅ, nu är jag färdig med att spy galla. Bokstavligt talat. Nu kan jag istället berätta lite kul om Phi Phi, den pyttelilla positiva delen vi tagit del av. Eftersom vi inte legat så jättemycket på stranden än har vi inte hunnit letat runt efter dom fina stränderna och platserna. Vi har vart på den större stranden Long Beach men den kan knappast vara den bästa. Vattnet är inte jätteroligt men bergen runtom är helt magiska. Ska försöka få några vackra bilder att visa upp! Om vi mår bättre i övermorgon ska vi boka in en båttur till öarna häromkring. Har förstått att det ska vara bland det bästa Phi Phi erbjuder. Efter flera dagars regn och sjukhusvistelser hoppas vi att vädret är med oss och att vi efter den båtturen har lite mer roligtnh att berätta. Annars har vi inte gjort så mycket förutom att ha spytt och bajat. Maten verkar ju uppenbarligen inte vara så bra här eftersom nästan alla vi snackat med har vart dåliga. God är den givetvis, vi är ju i Thailand, men kvalitén går ju att förbättra.. Rummet vi bor i nu, juste ja, det är jättebra! Wow, det var tur att vi inte stanna i bungalown. Redan andra dagen bestämde vi oss för att leta nytt boende och hittade med en gång det här rummet vi bor i nu på Garden Inn. Jättefint och lyxigt, egen stor balkong och tv... Inte illa! Sen vet jag inte vad jag ska skriva mer . Någon utav er kanske har något roligt att berätta? Kommentera gärna :) Vi är nog minst lika nyfikna på vad ni gör hemma som ni är på oss :) Och på tal om hemma, NU ÄR DET BARA 10 DAGAR KVAR.. Shit!!!!!

 

Nu är vi äntligen i Thailand, kanske resans mest efterlängtade destination. Vi hade även denna gången missat att kolla upp innan vart vi skulle så när vi landa i Phuket stod vi på noll. Noll information, noll koll i princip. Vi hade läst lite innan om stränderna runtom och besluta på flygplatsen att Karon beach lät mest intressant, lugnare och vackrare strand än i Patong. Taxichauffören avrådde oss dock från att åka dit eftersom stället "krylla av ryssar" och komiskt nog stämde det faktiskt. Visst är det inte dom trevligaste turisterna man kan stöta på men dom hade vi kunnat leva med om vi bara hade sluppit ligga på dom på stranden, vilket vi hade behövt för att få plats. Vi fick oss en smärre chock när vi skulle ner och bada, den Karon vi läst om såg vi inte skymten av. Det var fullt med turister, en jättetråkig strand och inget mysigt vatten alls så NEJ TACK, det var bara att packa väskan igen. Två nätter stannade vi innan vi i morses impulsköpte en biljett till Phi Phi Island. Vi har ungefär 12 dagar innan vi drar till Bangkok och dom dagarna vill vi ska avrunda resan värdigt! Det hade dom definitivt inte gjort i Karon eller i Phuket. Nu ligger vi iallafall i en liten Bungalow på Phi Phi och allt känns jättebra. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men planerar man inte innan eller har en tajt budget så blir det oftast såhär. Men vi gråter inte, tror Phi Phi har mycket mer att erbjuda än vad vi tror.

 

Imorgon hoppas vi på sol. Hittils har Thailand bara bjudit på regn och det nöjer vi oss inte med. Tror vi har ställt för höga krav på stackars Thailand, men lite sol är väl inte för mycket begärt???....

 

 

Oj hur ska man börja det här inlägget, känns som att vi har en hel del att skriva om nu...

 

Vi förstår att många där hemma har vart väldigt oroliga över hur vi mått den senaste veckan med tanke på tyfonen och jag kan väl börja med att säga att vi mår bra! För oss är det mesta tillbaka till det normala och det är inga stora efterföljder av tyfonen här. Dom fruktansvärda bilderna man ser och läser om på nyheterna är lyckligtvis inte härifrån då vi har klarat oss undan väldigt bra här på Boracay. Här finns bara ett dödsfall rapporterat, annars är det mest hus och naturförstörelse. Framförallt på den östra sidan som var i vindens färdriktning.

 

Hur vi fick reda på tyfonen från frösta början var genom en annan turist som frågade oss oroligt om vi hört något
om den. Vi trodde inte riktigt på det först och tänkte inte mer på det faktiskt. Men sen när när restauranger och
hotell längtsmed stranden började sätta upp skyddsnät och skivor började vi bli oroliga. Efter att ha frågat några
fick vi tillslut reda på att det faktiskt var en tyfon påväg mot oss och att den skulle komma ganska snart. Vi pratade då med hotellägaren som bekräfta den informationen vi fått och sa att vi skulle förbereda oss på att en tyfon skulle dra in under fredagen. Vår första reaktion var givetvis rädsla, skulle det bli farligt, behöver vi evakuera? Men det tyckte hon inte att vi behövde, Boracay hade då bara en klass 1 varning av 5. Vi började direkt att söka på internet efter mer information plus att vi fick en TV för att kolla nyheterna på. Kort därefter blev det bara mer och mer allvarligt och helt plötsligt hade vi och göra med en supertyfon. Vi som aldrig hade vartit med om något liknande blev rejält oroliga och undrade om den där evakueringen kanske var läglig ändå. Vi frågade runt massor och kollade upp varenda hemsida på nätet som handlade om tyfoner för att samla på oss så mycket infromation som möjlig. Tillslut efter att ha kollat upp allt vi kände att vi behövde kolla upp besluta vi oss för att stanna kvar. Vi bodde ändå ganska bra, centralt och i ett betonghus och med stora betonghotell runtom. Hotellägaren och alla andra i hotellen runomkring skulle stanna och tyckte det kändes säkrast så då gjorde vi också det. Sen låg Boracay inte i stormens öga utan i utkanten av den vilket förändrade situationen lite. Hade vi legat direkt i ögat hade vi antagligen resonerat annorlunda. Nu efteråt vet vi att det inte hade spelat någon roll, att vi ändå hade vart fast på ön. Redan under torsdagen stängde dom nämligen av piren och inga båtar lämnade ön. Folk hade hört nyheten ungefär som vi på onsdagen och ville i panik evakuera på torsdagen. Enligt en australiensare var det "kaos på piren, det såg ut som ett slagfält med alla människor som ville få tag i biljetter". Vi lugnade tack och lov ner oss lite innan tyfonen kom. Tack vare all information vi fått och att vi bodde såpass bra kände vi oss tillräckligt trygga och lugna för att inte få panik. Visst oron fanns där hela tiden men går man omkring och tror att man ska dö blir tillvaron nog inte roligare.

 

På fredagsmorgonen såg vi på nyheterna att tyfonen hade uttökat och blivit kraftigare, Boracay hade inte längre
en klass 1 varning utan 4, av 5. Vi gick och åt frukost och handla det sista innan vi tillslut gick tillbaka till rummet vid 11. Vi hade då bunkrat upp med vatten, chips, choklad och frukt (enda "maten" som fanns) ifall vi skulle behöva vara inne ett tag. Efter det låg vi inne i rummet fram tills 22 innan vi vågade oss ut igen. Tyfonen drog förbi på 8-9 timmar och var hos oss som kraftigast vi 13 tiden och uppmätte då 245 km/h. Vi stog under den tiden lite nervösa och spända och kollade ut genom ett fönster ut på bakgården av hotellet och såg hur vindarna blev starkare och starkare på bara några minuter. Palmer låg vågräta i luften, stora grenar knäcktes av och hustaken fladdra som asplöv i vinden. En timma innan när vi "evakuera till rummet" gick vi förbi en man som stog och prata med en vakt om hur han trodde att myndigheterna bluffade om tyfonen för att dra in pengar (?) och att den förstorats i media och blabla bullshit hit och dit. "Kolla, det blåser ju ingenting. En tyfon, in my ass". Undar vad han stog och tänkte en timma senare med en supertyfon i röven -.- Innan vi gick och la oss tog vi en promenad lägstmed gatan för och kolla efterföljderna och fick då parera mellan stora palmblad, butiksskyltar, grenar, träd och annat skräp. Farligare än så var det ändå inte, även om det där och då kändes väldigt mycket, nu efteråt förstår vi att det var en ganska tacksam vy.

 

Och det är väl det som känns mest konstigt nu efteråt. Att vi faktiskt har vart med om en ganska omfattande och stor händelse som tagit tusentals liv, gjort hundratusentals människor hemlösa, och vi klara oss. Helt oskadda och utan större skada. När vi gick ut morgonen efter kändes det nästan som om ingenting hade hänt. Allt skräp låg ihopplockat i högar och hustaken och skyltarna var i princip redan fixade. På tv:n såg vi städer som var helt söndertrasade, förkrossade människor utan mat, vatten eller hem och det kändes helt overkligt att vi hade vart med om samma storm. Vi som var beredda på flera dagars uppröjning men redan kunde ligga på stranden dagen efter. Det är en konstig och hemsk upplevelse som vi aldrig kommer glömma och förhoppningsvis aldrig får vara med om igen. Tack vare bra information, vårt centrala läge och att tyfonen inte marklanda här på Boracay har vi klarat oss undan helt oskadda och sluppit se den värsta misären. Hade vi kunnat hjälpa till på något sätt hade vi gjort det, men nu räcker inte tiden till så vi får istället njuta av att vi klara oss och hoppas på att återhämntningstiden efter tyfonen inte blir alldeles för långvarig. Ska man någon gång i livet donera pengar känns det här som rätt tillfälle, inte bara för oss utan även för er.

 

Nu har det gått mer än en vecka sedan tyfonen och vi fick för bara några dagar sedan tillbaka elen. Ekonomiskt
sett var det stressigt dom första dagarna för av alla bankomater på ön har bara EN fungerat. Anton har därför fått
stå i kö sammalagt 6 timmar för att få ut pengar och är en av de få som faktiskt lyckats. Nätet är fortfarande
dåligt men vi kan åtminstonde se era fina meddelanden på facebook. TACK för omtänksamheten, det värmer i
hjärtat att så många har hört av sig! Mobilen plinga nästan slut på batteri när vi fick tillbaka internet :) Nu är det
sista kvällen här i Fillippinerna innan vi flyger vidare till sista stoppet på resan, Thailand. 07.25 i morgon lämnar
vi Hayian och Filippinerna bakom oss ett tag och blickar framåt några veckor. Det har vart en intensiv vecka som i princip bara har handlat om tyfonen så det ska bli skönt att lämna det bakom sig lite. Känns som att det kommer bli den stora snackisen när vi kommer hem så under 3 veckor tar vi nu paus ifrån Hayian och medialivet, haha. Har av den här upplevelsen iallafall lärt mig att jag inte ska jobba inom radio eller tv när jag blir stor (ångest)......... he he........

 

"Med det säger jag tack för mig, över till er gott folk!"

/Utrikeskorrespondent Viktoria Hummerhielm