Jävlar vilka dagar vi har haft nu det senaste. Vet inte vart jag ska börja, hade typ ångest innan jag tog upp datorn för jag visste att detta inlägget skulle ta tid. Det är så sjukt jobbigt när man inte skrivit på ett tag, dagarna flyter ihop och man glömmer bort så mycket. Det första som ploppar upp i huvudet är ju såklart fallskärmshoppningen. JÄVLAR va kul! Jag lovar, det finns ingen annan stans i världen jag hellre skulle hoppat än just i Wanaka. Allt var verkligen perfekt, vädret, guiden, känslan, ALLT! Första gången vi var på skydive-centret var i onsdags. Vi var så sjukt peppade och hade laddat hela morgonen för hoppet, det kändes som om vi redan satt i planet i princip. Dock hade jag lite onda aningar redan i bussen att något skulle gå snett. Det visade sig stämma. När första gruppen hade hoppat ropa piloten ut i en mikrofon att det var för molnigt för ytterligare ett hopp… Den besvikelsen jag kände då var hemsk, jag var en mille-sekund från att bryta ihop. Det värsta var att morgondagens väderprognos inte såg så lovande ut heller, regn och moln. Att liksom sitta och peppa sig själv i 8 timmar och vänta på sin livs bästa upplevelse och sen inte få göra det, fy fan! MENNN!!!!! Tur har man, för på torsdagsmorgonen vaknade vi upp med en strålande fin sol och en klarblå himmel. Hoppet blev bättre än förväntat och vi är så fruktansvärt nöjda! Själva hoppet och allt man såg där uppe går inte att beskriva. 60 sekunder fritt fall, rakt ner, 15 000 ft. Jag har aldrig vart med om en sån känsla förut, det är så annorlunda att.. aa.. jag vet inte vad jag ska säga.. MÄKTIGT det är ordet. Det sammanfattar allt! Värt varendaste lilla dyra krona. (Ska lägga upp video så fort jag vet hur jag gör.. Anton köpte tyvärr ingen!)

Sen har vi ju adrenalinkick nummer 1, mina (plural!!!) canyon swing hopp som jag gjorde i går. DET är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Helt galet galet roligt! Samma sak som fallskärmshoppet, det här är det enda stället i världen att göra det på! Båda hoppen var exakt lika bra och exakt lika sjuka. Första hoppet, PinDrop, den går liksom ut på att man hoppar själv och jag fattar fortfarande inte hur man lyckas göra det. Jag var inte nervös innan men när jag väl stog på kanten och kolla ner rakt i ravinen då var hjärtat nära på att hoppa ur bröstet på mig. Ska JAG frivilligt hoppa ner där??? Och av någon konstig anledning gjorde jag det. Det kändes som att jag knappt hann lyfta från marken innan jag var 60 m ner i ravinen, så jävla fort gick det. Mitt skrik under andra hoppet förklarar allt!

Har fått frågan några gånger nu vad skillnaden är typ, vilket var bäst? Jag tycker inte att man kan jämföra. Det är två helt olika grejer egentligen. Visst man faller och får en adrenalinkick utav båda men hela grejen med canyon swing är adrenalinet och rädslan och under fallskärmshoppet fokuserar man mer på utsikten och njuter typ. Allt gick så fort under fallskärmshoppningen så jag hann liksom inte bygga upp någon rädsla som jag gjorde innan ”gungan”. Han bara klappa mig på axeln och sekunden senare rulla vi över kanten. Men den galna känslan och suget i magen när man faller den är precis likadan under båda hoppen. Den är MÄKTIG! Speciellt när man stått och kollat på när alla andra står och tvekar vid kanten av gungan och sen själv ska ställa sig där och hoppa rakt ut i ingenstans. Som jag sa innan, det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv och jag kan inte vänta tills jag gör det nästa gång igen!

/Viktoria