Oj hur ska man börja det här inlägget, känns som att vi har en hel del att skriva om nu...

 

Vi förstår att många där hemma har vart väldigt oroliga över hur vi mått den senaste veckan med tanke på tyfonen och jag kan väl börja med att säga att vi mår bra! För oss är det mesta tillbaka till det normala och det är inga stora efterföljder av tyfonen här. Dom fruktansvärda bilderna man ser och läser om på nyheterna är lyckligtvis inte härifrån då vi har klarat oss undan väldigt bra här på Boracay. Här finns bara ett dödsfall rapporterat, annars är det mest hus och naturförstörelse. Framförallt på den östra sidan som var i vindens färdriktning.

 

Hur vi fick reda på tyfonen från frösta början var genom en annan turist som frågade oss oroligt om vi hört något
om den. Vi trodde inte riktigt på det först och tänkte inte mer på det faktiskt. Men sen när när restauranger och
hotell längtsmed stranden började sätta upp skyddsnät och skivor började vi bli oroliga. Efter att ha frågat några
fick vi tillslut reda på att det faktiskt var en tyfon påväg mot oss och att den skulle komma ganska snart. Vi pratade då med hotellägaren som bekräfta den informationen vi fått och sa att vi skulle förbereda oss på att en tyfon skulle dra in under fredagen. Vår första reaktion var givetvis rädsla, skulle det bli farligt, behöver vi evakuera? Men det tyckte hon inte att vi behövde, Boracay hade då bara en klass 1 varning av 5. Vi började direkt att söka på internet efter mer information plus att vi fick en TV för att kolla nyheterna på. Kort därefter blev det bara mer och mer allvarligt och helt plötsligt hade vi och göra med en supertyfon. Vi som aldrig hade vartit med om något liknande blev rejält oroliga och undrade om den där evakueringen kanske var läglig ändå. Vi frågade runt massor och kollade upp varenda hemsida på nätet som handlade om tyfoner för att samla på oss så mycket infromation som möjlig. Tillslut efter att ha kollat upp allt vi kände att vi behövde kolla upp besluta vi oss för att stanna kvar. Vi bodde ändå ganska bra, centralt och i ett betonghus och med stora betonghotell runtom. Hotellägaren och alla andra i hotellen runomkring skulle stanna och tyckte det kändes säkrast så då gjorde vi också det. Sen låg Boracay inte i stormens öga utan i utkanten av den vilket förändrade situationen lite. Hade vi legat direkt i ögat hade vi antagligen resonerat annorlunda. Nu efteråt vet vi att det inte hade spelat någon roll, att vi ändå hade vart fast på ön. Redan under torsdagen stängde dom nämligen av piren och inga båtar lämnade ön. Folk hade hört nyheten ungefär som vi på onsdagen och ville i panik evakuera på torsdagen. Enligt en australiensare var det "kaos på piren, det såg ut som ett slagfält med alla människor som ville få tag i biljetter". Vi lugnade tack och lov ner oss lite innan tyfonen kom. Tack vare all information vi fått och att vi bodde såpass bra kände vi oss tillräckligt trygga och lugna för att inte få panik. Visst oron fanns där hela tiden men går man omkring och tror att man ska dö blir tillvaron nog inte roligare.

 

På fredagsmorgonen såg vi på nyheterna att tyfonen hade uttökat och blivit kraftigare, Boracay hade inte längre
en klass 1 varning utan 4, av 5. Vi gick och åt frukost och handla det sista innan vi tillslut gick tillbaka till rummet vid 11. Vi hade då bunkrat upp med vatten, chips, choklad och frukt (enda "maten" som fanns) ifall vi skulle behöva vara inne ett tag. Efter det låg vi inne i rummet fram tills 22 innan vi vågade oss ut igen. Tyfonen drog förbi på 8-9 timmar och var hos oss som kraftigast vi 13 tiden och uppmätte då 245 km/h. Vi stog under den tiden lite nervösa och spända och kollade ut genom ett fönster ut på bakgården av hotellet och såg hur vindarna blev starkare och starkare på bara några minuter. Palmer låg vågräta i luften, stora grenar knäcktes av och hustaken fladdra som asplöv i vinden. En timma innan när vi "evakuera till rummet" gick vi förbi en man som stog och prata med en vakt om hur han trodde att myndigheterna bluffade om tyfonen för att dra in pengar (?) och att den förstorats i media och blabla bullshit hit och dit. "Kolla, det blåser ju ingenting. En tyfon, in my ass". Undar vad han stog och tänkte en timma senare med en supertyfon i röven -.- Innan vi gick och la oss tog vi en promenad lägstmed gatan för och kolla efterföljderna och fick då parera mellan stora palmblad, butiksskyltar, grenar, träd och annat skräp. Farligare än så var det ändå inte, även om det där och då kändes väldigt mycket, nu efteråt förstår vi att det var en ganska tacksam vy.

 

Och det är väl det som känns mest konstigt nu efteråt. Att vi faktiskt har vart med om en ganska omfattande och stor händelse som tagit tusentals liv, gjort hundratusentals människor hemlösa, och vi klara oss. Helt oskadda och utan större skada. När vi gick ut morgonen efter kändes det nästan som om ingenting hade hänt. Allt skräp låg ihopplockat i högar och hustaken och skyltarna var i princip redan fixade. På tv:n såg vi städer som var helt söndertrasade, förkrossade människor utan mat, vatten eller hem och det kändes helt overkligt att vi hade vart med om samma storm. Vi som var beredda på flera dagars uppröjning men redan kunde ligga på stranden dagen efter. Det är en konstig och hemsk upplevelse som vi aldrig kommer glömma och förhoppningsvis aldrig får vara med om igen. Tack vare bra information, vårt centrala läge och att tyfonen inte marklanda här på Boracay har vi klarat oss undan helt oskadda och sluppit se den värsta misären. Hade vi kunnat hjälpa till på något sätt hade vi gjort det, men nu räcker inte tiden till så vi får istället njuta av att vi klara oss och hoppas på att återhämntningstiden efter tyfonen inte blir alldeles för långvarig. Ska man någon gång i livet donera pengar känns det här som rätt tillfälle, inte bara för oss utan även för er.

 

Nu har det gått mer än en vecka sedan tyfonen och vi fick för bara några dagar sedan tillbaka elen. Ekonomiskt
sett var det stressigt dom första dagarna för av alla bankomater på ön har bara EN fungerat. Anton har därför fått
stå i kö sammalagt 6 timmar för att få ut pengar och är en av de få som faktiskt lyckats. Nätet är fortfarande
dåligt men vi kan åtminstonde se era fina meddelanden på facebook. TACK för omtänksamheten, det värmer i
hjärtat att så många har hört av sig! Mobilen plinga nästan slut på batteri när vi fick tillbaka internet :) Nu är det
sista kvällen här i Fillippinerna innan vi flyger vidare till sista stoppet på resan, Thailand. 07.25 i morgon lämnar
vi Hayian och Filippinerna bakom oss ett tag och blickar framåt några veckor. Det har vart en intensiv vecka som i princip bara har handlat om tyfonen så det ska bli skönt att lämna det bakom sig lite. Känns som att det kommer bli den stora snackisen när vi kommer hem så under 3 veckor tar vi nu paus ifrån Hayian och medialivet, haha. Har av den här upplevelsen iallafall lärt mig att jag inte ska jobba inom radio eller tv när jag blir stor (ångest)......... he he........

 

"Med det säger jag tack för mig, över till er gott folk!"

/Utrikeskorrespondent Viktoria Hummerhielm