Idag har vi vart på öns absolut vackraste strand, "sunset beach". Ligger bara 10 min bort med cykel ifrån vårt
boende och absolut värt att hyra cykel för, hundra gånger om. Förstår inte varför vi inte åkt dit tidigare men
dagarna har på något sätt flytit på och nu är vi helt plötsligt inne på näst sista dagen här på Gili. Två veckor har
gått fort! Imorgon blir det definitivt samma som idag, ta cyklarna till sunset beach och njuta där hela dagen fram till solnedgång. Får ta igen dom dagarna vi egentligen borde varit där och njuta det allra sista av lugnet, det öppna havet och solnedgången innan vi lämnar underbara Gili för nya äventyr.

Och den stranden, det havet, den naturen, det är precis den typen av vyer man vill åt när man reser såhär. Små
ögonblick av total förstummelse. När man står och kollar ut över havet och blir helt mållös, det finns inga ord eller känslor i världen som riktigt kan beskriva det man upplever just då. Det brukar ploppa upp en tanke i huvudet på mig varje gång det blir så, "Glöm inte det här ögonblicket viktoria, vad du ser, vad du känner". Och så tänker jag varje gång. "Glöm inte!". Vi besöker dagligen underbart vackra platser och vilket land vi än befinner oss i möts vi av stunder då man bara vill samla ihop alla känslor och bilder i en liten ask så man senare kan öppna upp den igen och återuppleva lite. Men det går inte. Såklart. Allt i det stora hela sitter ju i minnet, det går inte att glömma, men dom där stunderna av total förstummelse och njutning kommer aldrig att kunna återupplevas. Inte ens i minnet. Det är just där och då, här och nu och ingen annan gång. Så jävla häftigt när man tänker efter. Hamnade verkligen i en sån djup tankebubbla med mig själv när jag satt där på stranden idag, hur skrämmande men ändå mäktig känsla det är när man förstår att intrycket är för stort för att kunnas tas emot. Det var verkligen här och nu o ingen annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(smelly fingers)